Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rätta ärendet. Skiss af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det hade kommit en ny dager, ett lätt gyllene skimmer
öfver alla ting både ute och inne, och trots att hans hjärta
sved för det stackars barnet i hans famn, vidgades det och
svällde af något varmt, mäktigt och högtidligt, som ville
ha plats. Det kändes som om hans gamla förtorkade kropp
hade fyllts af friskt blod. Och medan han strök hennes
hufvud och den mjuka flätan började han mumla:
»Stackars liten! Stackars liten! Men ändå är du
nog lyckligare än vi andra.»
Försjunken som hon var i sin bedröfvelse skorrade
likväl hans ord igenom den, och hon frågade undrande:
»Lycklig! Är jag lycklig?»
»Ja,» sade han »Vi andra, vi går här och tittar och
vänder på småsakerna framför fotterna på oss. Men du
lefver ett stycke ofvanför oss, du, lilla vän, där det är
renare och högre luft och vidare utsikter. Och så länge
se?n det än är, se’n jag växte ifrån känslopjunk och så’nt
där, så förstår jag i alla fall, att det är något bättre och
för mer att lefva i din värld än i vår, om man också lyfts
dit upp af en sorg.»
Nanny kände sig omstrålad af en oväntad värme.
Aldrig hade hon trott att sådana ord kunde gå från sådana
torra läppar. Hon hade lutat sig mot hans gamla bröst,
därför att hon i sin öfverväldigande bedröfvelse sökte hvad
stöd som helst, men nu kände hon, att hon skulle utvälja
det bland många. Och hon satt i hans knä, och hon grät
mot hans axel, och de talade om hennes sorg sakta och
tyst medan kvällsljuset aftog, och de kommo öfverens om,
att det icke skulle vara sista gången de sutto så och talade
om den. Det gjorde dem båda godt.
Till sist gick hon med blicken ännu skymd af en tår,
och den gamle mannen stod vid fönstret och såg efter
hennes böjliga unga gestalt, som rörde sig så mjukt och
lätt utåt den långa gatan, tills den försvann som en ton i
6. — Svea 1900.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
