Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sommardagar. Fragment af en ofullbordad roman af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kallades kaffebrännaren, emedan den puttrade som då man
bränner kaffe. Hvarje båt hade för honom sitt särskilda
ansiktsuttryck, så att han på långt håll kunde skilja den
från de andra. De hjälpte honom också att hålla reda på
tiden. Då Tynnelsö låg i brohålet, var det tid att gå
hem och äta frukost; och då Runan blåste med sin hesa
hals, då var Brage inte långt borta, och med Brage kom
pappa från staden. Så var det också bogserbåtarna med
sina långa rader af pråmar; dessa pråmar brukade ofta
fastna i brohålet, och ingenting i världen var så roligt
som att då höra pråmkarlarna svära. Men de dagar då sjön
gick grön med hvitt skum och vågorna stänkte högt upp
öfver bron, då kunde inga ångbåtar täfla med rospiggarnas
skutor om första platsen i Martins hjärta. I hvarje
skut-skeppare såg han då en hjälte, som trotsade vågorna och
stormen för att nå något okändt och hemlighetsfullt mål;
ty det föll honom aldrig in att tro, att de bara seglade
till Stockholm för att sälja den ved, det hö eller de
lerkärl som de hade ombord. Dessa saker behagade honom
likväl icke riktigt, ty han kunde icke hindra att de mot
hans vilja ingåfvo honom en dunkel misstanke om en eller
annan lumpen biafsikt hos skepparen, och han tyckte i
djupet af sitt hjärta mest om de skutor, som kommo
tomma från staden: de dansade också käckast öfver
vågorna, och de styrde bort mot trakter, där Martin aldrig
hade varit, långt förbi Tyska Botten och Blackeberg —
och där gick gränsen för den kända världen.
Där var det också solen gick ned hvarje kväll i ett
rödt och skimrande förlofvadt land. Martin var
fullkomligt viss om att det var just där den gick ner, strax
bakom udden, och inte på något annat ställe. Han såg
det ju så tydligt. Likväl föreställde han sig icke, att de
som bodde därborta fingo se solen på riktigt nära håll,
eller att de behöfde vara rädda för att få den i hufvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
