Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stäckta vingar. Berättelse af Elisabeth Kuylenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du Lejon,» hon böjde sig ned, klappade hundens
tjocka, gulbruna päls och fortsatte: »Tror du, han
kommer och möter oss i dag? Ack, om han gjorde det.»
Hon gick vidare. »Han vet inte af, att jag skall resa,
hur skall han taga det?» Hon hvisslade litet, utan att
själf veta, hvilken ton hon höll, men Lejon betraktade
henne halft förolämpad, hvarför hvisslade hon så där
dit-kallande, när han gick tätt bredvid henne.
Och så öppnade skogen sig, hon var vid brynet och
framför Inger bredde sig slätten, hennes älskade slätt; hon
hade alltid tyckt, att allt det tunga och trista, allt det,
som ville hvila och fred, det tog skogen till sig, där gled
det med in i den djupa tystnaden, gömde sig försagdt och
skrämdt undan allas blickar, och när hon själf någon gång
plågats af tankar, som aggade, då hade hon gått därinne
mellan de prasslande löfven och hört hur skogen suckat;
hon hade icke som i dag tagit genaste vägen ut till slätten,
hennes kära slätt.
Hon sträckte ut armarna, som ville hon famna dessa
solbelysta vidder, hvilka hennes starka, friska vilja flög
öfver med en ungfågels ifriga vingslag. I den lätta
dimman, som redan lagt sig öfver de gulaktiga, fattigt magra
stubbåkrarna, öfver klöfvervallar och betland, stod solen
som en röd eldkula. Där gick vägen, vägen öfver slätten!
Inger hoppade öfver diket och fortsatte raskt sin gång
med blicken riktad långt, långt bort. Här stängde
ingenting för utsikten, de allvarliga pilarna på ömse sidor om
det hvita, dammiga vägbandet, skymde endast helt svagt,
hon kunde ändå utan möda följa alla linierna längs horisonten,
och en känsla af frihetslycka, af öfvermodig barnslig fröjd
att ändtligen, ändtligen vara där ute, grep henne så
oemotståndligt, som hade hon famnats af kraftiga armar.
»Och där borta i krökningen af vägen såg hon honom
komma: Stig Ridderskjöld, barndomslekkamraten,
ungdomsvännen, hennes hjärtans kär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
