Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvad gamle Flink berättade. Skildring ur verkligheten af I. Wennerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deringar på den fina herrn, men så en dag, ingen visste
förstås om någonting, kom här ett fruntimmer spatserande
direkt från Finland till honom. Och hvad hon hade att
säga kan en ju inte så noga veta, men något var det väl,
för kort efter följdes de båda åt till prästen. Se,
fanjunkarn hade väl haft lite lustigt i Finland och inbillade
sig han gick säker för det här i ett annat land med stora
hafvet emellan, men se kvinnfolk de öfverstiger svåra
farvatten, då det kniper, det har väl herrn redan märkt,
fast han inte är så gammal af sig. Ja, sen så satt
fanjunkaren här som gifte karl’n ända till det året jag gick
fram för prästen, då kom det en grefve hit och öfvertog
alltsammans. Se, han var gift med en brorsdotter till
excellensen, det var ett fint par att se på, och i den
släkten har herrgår’n sedan varit ett för allt. Hos dem
har jag snickrat mycket i mina dar, båd* sängar, stolar
och bord, inte å annat än björk det förstås, men det gick
an för grefvar på den tiden båd’ att sitta på björk och
ligga i. Ja, Herre Gud, jaha! Vi var goda vänner vi,
grefven och jag, han var aldrig knusslig. Men se där ha
vi Johanna! Ta’ och ställ om lite kaffe nu, är du bra,
godt kaffe ska det vara, för jag vill fägna den här herr’n.»
Den inträdande gaf mig några misstänksamma
ögonkast, mumlade några ord, som inte hördes, gick så fram
till spiseln och gjorde upp eld. Hon var en äldre kvinna,
tämligen korpulent, ful och med en stor vårta på näsan.
»Jaså, det är ni, som pysslar om den gamle,» sa’
jag vänligt men lågt, så orden gingo förbi Flink, och hon
svarade ännu lägre, tydligen van att uttrycka sig för andra
bakom hans rygg:
»Ja, här har jag slitit nu snart i femton år för så
godt som ingenting, vore väl att gubbekräket dog, för det
kan ingen föreställa sig, så besvärlig han är, och mat det
ska han ha jämnt, både natt och dag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
