Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvad gamle Flink berättade. Skildring ur verkligheten af I. Wennerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon tog en flaska och gick ut för att hämta vatten,
och hon hade inte väl försvunnit förr än Flink, litet
förtroligt blinkande började: »Den där har allt gjort sina
tydliga påstötar till gifte oss emellan i förstone hon var
hitflyttad, men det blef ingenting med det,» Flink grinade
illparigt, »och det kan väl herrn inte undra på heller.
Se, jag ska säga, den som har haft Inga Maja, han gör inte
öm’et med ett så’nt gammalt skrälle. Ja, Herre Gud, jaha!»
Han drog en djup suck och fortsatte så: »Det är
många år se’n allt det där nu. Vi gifte oss det året far
min dog, och jag öfvertog torpet, det var i alla fall, när
hö’t stod i stack den där sommaren det ideligen regnade.
Inga Maja hade tjänt hos kammarherre Roos, haft åtta
riksdaler i lön och två marker ull, det var bra betaldt
på den tiden. A, hvad fin och söt hon var, aldrig jag
sett maken till tös, det är då ett, som är sant, men nu
har hon legat i grafven i många år, flammationen tog bort
henne en jul ifrån mig, och se’n gick jag från torpet och
byggde upp det här. Grefven var hederlig och släppte till
virket förstås, och så kom Johanna hit, och nu ska hon
få stugan och möblerna mina allihop, när jag går bort,
eftersom hon hjälpt mig i så många år, hon har redan
fått skrifvet på’t.»
»Var det inga barn?» frågade jag; det föreföll mig,
som Johanna icke förljufvade hans tillvaro, och det gjorde
mig ondt om den gamle.
»Nej, några barn blef det aldrig till oss emellan,
jo-o-o-, det var en tös det förstås,» Flink gjorde en
betänklig paus.
»Nå, hvart tog den vägen då?»
»Hon gifte sig med en inspektor och fick’et nog bra
till döddar, det är ingen frågan om det, men se, det var
inte min tös, den där kammarherrn var en förbannad
skälm, fast det visste ju inte jag om på den tiden jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
