Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingmarssönerna. Berättelse af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fullsatta utom en och i denna satt bara en enda
människa. Han såg genast, att det var Brita och tänkte, att
ingen hade velat sitta bredvid henne. Ingmar gick ännu
ett par steg, så svängde han af åt kvinnfolkssidan, gick in
i bänken och satte sig bredvid Brita. Då kan kom in
till henne, såg hon upp och gjorde stora ögon. Hon
hade inte märkt något förut, nu förstod hon, att de andra
inte hade velat sitta bredvid henne. Så försvann den stora
helgdagskänslan hon nyss erfarit för en djup bedröfvelse.
Hvad skulle detta bli af, hvad skulle det bli af? Hon
borde ju aldrig ha följt med honom
Hon fick tårarna i ögonen och för att ej börja gråta,
tog hon en gammal psalmbok, som låg framför henne på
bänkhyllan, och började läsa i den. Hon bläddrade igenom
både evangelier och epistlar utan att se ett ord för tårarna,
som hon ej kunde hämma. Så lyste plötsligen något starkt
rödt emot henne, det var ett bokmärke med ett rödt
hjärta, som låg mellan bladen. Hon tog det och sköt det
öfver till Ingmar.
Hon såg hur han gömde det i sin störa hand och
förstulet såg på det. Strax efteråt låg det på golfvet. »Hvad
skall det bli af oss, hvad skall det bli af oss?» tänkte
Brita och grät öfver psalmboken.
De gingo ur kyrkan, så snart prästen hade gått ned
från predikstolen. Ingmar spände för i all hast, och Brita
hjälpte honom Då välsignelsen var läst, och psalmerna
sjungna, och kyrkfolket började komma ut, voro de redan
på väg. Båda tänkte ungefär samma tanke. Den, som
har begått ett sådant brott, kan ej lefva bland andra
människor. Båda kände, att de suttit på skampallen i kyrkan.
Ingen af oss står ut med detta, tänkte de.
Midt i sin bedröfvelse fick Brita se Ingmarsgården
och kände knappt igen den så lysande röd, som den låg
där. Hon kom ihåg, att det alltid sagts, att gården skulle
rödfärgas, då Ingmar gifte sig. Sist hade bröllopet blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
