Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I spegeln. Skiss af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ni har hittat mitt bref? Jag måste ha tappat det
här?»
»Ja.»
De sågo hvarann tysta in i ögonen.
»Jag har inte läst det,» sade den sjuka, »men jag
har råokat få veia hvad det innehåller.»
Äter rådde tystnaden. Hilda öppnade ett par gånger
läpparna som för att tala men slöt dem igen.
»Adjö då,» sade hon i det hon reste sig upp.
Men den gamla damen hade fattat tag i hennes
klädning.
»Går du utan att säga någonting? Du kan således
inte ge någon förklaring?»
»Nej.»
Rösten lät hård som för att bemantla en sinnesrörelse.
Och hon vände bort hufvudet för att slippa se de glödande
pupiller, som ur djupet af sina hålor stirrade emot henne.
»Men säg mig åtminstone hvad det var som dref dig
att komma hit och låta pina dig, när du inte behöfde det?»
Intet svar. Blott en snabb blick sköt ner på fröken
Louise, men den kunde inte uthärda elden från de
brinnande ögonen utan gled strax åt sidan.
»Var det kanske ett litet framtidshopp?»
»Ett framtidshopp!»
I étt nu for Hildas hufvud upp och hon vände icke
längre bort sin blick.
»Ja, en sådan tanke har jag kanske haft någon gång.
Hvem kan värja sig för sådant,» sade hon. »Men när du
tror att den inverkat på mig, att den varit orsaken till att
jag kommit hit, då skall jag försvara mig. Jag ville inte säga
dig det, mest för din egen skull, tant Louise, för att inte
såra dig, men orsaken, den var medlidande, bara
medlidande. — Nu vet du det. Och släpp mig nu, för nu är
det i alla fall bäst att jag går och aldrig mer kommer igen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
