- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1902 /
147

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Drömmen. Novell af Jane Gernandt-Claine

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nej, nej. Ingenting, som hade form eller färg eller
ton. Bara en sväfvande, skinande lycksalighet.

»Och när jag kom upp till mig. — Jag minns
jag gick fram och tillbaka. Det var någon, som frågat
mig, hvarför jag såg så strålande ut. Inte visste jag
det. Jag visste endast att det var något jag ville
gömma på bottnen af min själ till eviga tider och det
har jag också gjort.

»Eviga — det är ju löjligt, när man betänker
hur kort tid jag förmodligen . . . Men det gör
ingenting, och som jag gick där, kom jag ihåg att jag icke
böjt på hufvudet, då han tog af sig hatten. Nej, det
hade jag inte lika litet som den där engelskan, och
hur underligt skulle det icke förefallit honom, om han
lagt märke till det. Det hade han kanske inte gjort.
Jag hade hälsat honom som man hälsar Don Juan:
Salud, salud á usted, señor! Se kvinnan . . . som sträcker
ut sina händer, lycklig att ett ögonblick ana den sjunde
himmelens härlighet.

»Ty jag var lycklig. Jag förstod hvad det ligger
för en makt i det ordet älskog. Så, så, skulle det
stråla ned öfver oss. Salig den kvinna, som mött
kärleken.

»Ni tror kanske att jag var upp öfver öronen
betagen i honom? Hvad ni är långt ifrån sanningen.
Det var jag icke. Jag har aldrig varit hvad man
kallar förälskad hvarken i honom eller någon annan.
För mig var señor Moneada närmast ett begrepp . . .
Ja, skratta gärna . . . Man kan ju aldrig ge skäl för
sådant, men tänk så litet jag kände honom. Jag
menar — — Inte kan man fästa sig djupare vid en
människa, som man sett så flyktigt. Jag visste
egentligen ingenting om hans sätt att tänka och känna.
Vi hade aldrig utbytt en åsikt om hvad det vara månde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:23:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1902/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free