Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Källorna. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fått röst och medvetande, som hos denne bonde, som aldrig
aflägsnade sig från tillvarons verkligheter.
Han misslyckades sällan och hade aldrig gjort något
gröfre misstag, också bemöttes han af yrkesläkarna icke
blott med tolerans, men med respekt.
Det var en fast, betänksam och bestämd man som
tänkte fort men talade långsamt och föga, i alla afseenden
socknens märkligaste och inflytelserikaste person. Han
var rik, om man så vill, ty han ägde kvar sin skog, men
tycktes aldrig ha lockats att vinna penningar ur den och
lefde sitt lif lika enkelt och sträfsamt som den fattigaste.
För sina tjänster tog han ingen betalning, ehuru de ofta
upptogo hans brådaste tid; han tycktes räkna dem som
sina förströelser, och det var med en stilla och allvarlig
glädje han utförde dem. Han var änkling sedan några år
och hade två barn i lifvet, en son och en dotter.
Jag hade icke sett honom förr och betraktade honom
nyfiket, där jag med undran och litet
skolgosseöfverlägsen-het väntade på den okända akten. Han var lång och
ännu smärt, fast han närmade sig gubbåldern. Hufvudet
var stort och kraftigt formadt, ögonen klara som ett barns
med ogrumlade färger, ehura den snabba bestämdhet,
hvarmed han riktade blicken, icke saknade mannens stränghet.
Sträng var också munnen som af det lätt grånade skägget
lämnades alldeles oskymd, men där var ingen hårdhet att
skönja, snarast blott ett allvar som aldrig någonsin tycktes
ha lockats till skratt.
Han satt på marken och hörde tyst på gårdsägarens
tämligen onödiga historia om huru han kommit att bygga
just där, och hvar han helst önskade brunnen belägen,
såg då och då förbi honom med en vänlig blick på det
vänliga lilla huset, sänkte halft ögonlocken och lät solen
skina midt i ansiktet i en tydlig förnimmelse af välbehag,
medan hans starka arbetshand strök öfver det späda gräset.
2. — Svea 1903.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
