Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Källorna. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
befriande i den sörjandes vid hans hufvud, och ingen såg
något mera.
Endast Olof stod ännu stel, stängd utom allas känsla,
mörk i sin ofruktbara ånger, oförstående och gränslöst
fattig.
Grels hade varit intill dottern, när hon lämnades
ensam, liksom för att ta emot henne i de lidandes värld
igen och ge henne vissheten om stöd och värme där.
Innan han ledde henne med sig bredvid liket, gick han
fram till sonen, betraktade honom forskande och väntade
på hans afsked, hur det skulle bli. Den olycklige hade
icke en tanke att möta honom med, knappast en blick.
»Jag stannar här,» sade han blott, »tills man tar mig.»
»Det väntade jag mig också af dig.» Därmed var
allt dithörande borta ur hans öfverläggning såsom färdigt
och afgjordt. »Blir det något mera, så kalla mig, och
jag kommer!»
Men där var intet mera, och Olof blef kvar, rufvande
och vaggande öfver sitt inre. Ingen vaktade honom,
kvällen kom och han satt där ännu — tills man hämtade
honom.
’Därmed såg jag ingenting mera för den gången af
Grels och hans barn. Om rättsförhandlingarna såg jag i
någon tidning. Olof nekade till intet, men kunde heller
intet förklara. Han gjorde ett fast, manligt, men liksom
förstelnadt intryck. Straffet blef så mildt, som lagen tillät,
men ändå hårdt nog, flera års fängelse.
Och sommaren blef vinter och somrar och vintrar
växelvis igen, och tiden gick.
Jag kom ännu en gång att fara dit upp och fann
samma vår som förut och allting sig likt.
Jag frågade efter Grels, om han lefde ännu, och hur
han hade det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
