Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gamla Gossen. En äktenskapshistoria från Birma af Jane Gternandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två, tre gånger hade han hållit utkik på sin fru,
när hon begaf sig till Rangoon, och det slog aldrig fel:
hvar gång hon kom förbi täppan vid Västra vägen,
stannade hon och tittade på Pe Veh. Han hade alltid så
brådtom, kinesen, han släppte aldrig sin vattenkanna, och
de vida, svarta gummibyxorna fladdrade så löst om vadorna
på honom — det myckna vattnandet hade gjort honom
mager, och kanske gick han i ett litet opierus också, det
tar ju på hullet. I hvilket fall som helst tycktes
yttervärlden icke finnas till för honom utanför täppan; han gaf
sig aldrig tid att se upp från sin kål och sin sallad, men
det lugnade icke Gyllene gossen. »När allt kommer
omkring, är det väl ändå en man,» tänkte han, »och min
fru är mycket vacker.»
Det var ett faktum, och hon visste det själf.
»Hvarför har jag inte gift mig med honom där?» undrade hon,
när hon stod och betraktade kinesen. »Ett sådant
giftermål skulle varit min lycka.» Ett fördelaktigt yttre
hade han väl inte precis, men det var trädgårdsmästaren
hon såg, icke mannen. Som person väckte Pe Veh icke
skuggan af en känsla inom henne Det var ett rent
platoniskt svärmeri för dessa jämna rader af alltid nyvattnade
och friska kålhufvuden, ingenting mer, men om hon inte
varit tokig som ung flicka, skulle hon kanske kunnat kalla
ett sådant ideal af flit och omtanke som den här kinesen
sin äkta man.
Innan hon ännu fått sitt eget stånd och måste nöja
sig med att sitta och hjälpa sin mor i basaren, såg hon
honom ofta gå och kånka på sina grönsakskorgar, och
hvar gång han gick förbi, satt modern och nickade: »Den,
du,» sade hon, »den, du, det vore en man för dig.»
Det hade det också varit, men i stället för att höra
på det örat och låta honom förstå det, gick hon och
förälskade sig i den odåga, hon nu fick dragas med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
