Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från den lyckliga campagnan. Studie af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till höger om mig invid väggen sutto tre gamla
gubbar. Den äldste hade på hufvudet ett strumpskaft, som
sytts ihop i ena änden, sedan foten klipps bort, den andre
hade knutit en tjock schal kring öronen och dragit ned
den i pannan, den tredje var fet och välfödd och ännu
mer ointressant än de bägge andra.
Jag hade emellertid fäst mig vid mina tre grannar,
och oaktadt deras hvitlöksstinkande andedräkt och lukten
från deras sura paltor behöll jag min plats till gudstjänstens
sjut. Och som alla andra sådana upphörde den helt tvärt.
Åhörarna sutto ännu och väntade en liten stund, ifall
det skulle blifva något mer, men då de tre prästerna
för-svunno, reste de sig stillsamt och gingo mot dörrarna,
medan barnen stojade och hostade litet högre än vanligt.
Mina tre grannar sträckte benen ifrån sig, stego långsamt
upp och följde med strömmen. Framför vigvattenskärlet
hejdade de sig ett ögonblick, doppade sina fingrar däri,
slogo ett trött korstecken för brösten och skredo vidare.
Ute på det gropiga torget stannade de och jag såg nu,
hur gubben med schalen kring hufvudet grät, så att stora
tårar droppade ned i den halftumslånga skäggstubben på
hans kinder. Men hans skrynkliga ansikte uttryckte
egendomligt nog ingen sorg, utan en inre, stilla glädje gjorde
det nästan vackert, medan tårarna stora och klara
oupphörligt runno ur hans rödkantade ögon.
De bägge andra gubbarna stannade bredvid honom,
svepte de trasiga kapporna kring sig och väntade. Flere
kyrkobesökande slöto sig till dem och snart var en större
grupp samlad. Jag höll mig i närheten och såg åldringen
med schalen vända ansiktet uppåt, rikta sina skumma
blickar mot höjden, knäppa ihop händerna och röra läpparna
till bön. Han bad länge med verklig öfvertygelse och
en värme, som kom de omkringståendes ögon att äfven
tåras — så sade han till slut ett långdraget: ä-mén, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
