Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Phocas. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tysta storhet. När han dragit hem från andaktsstunderna,
hade alla dessa ljus tyckts honom eviga strömmar af frågor,
som knappt kunde slutas in i människors ord, men ändå
liksom kräfde svar af hvar och en: hvem är du, hvad är
det som lefver i dig? Nu höll han dem kära och mötte
utan att blinka deras blickar. Han låg länge så, och till
sist slöto sig ögonen, och han slumrade in mycket godt.
Framåt dagbräckningen, efter det blef kyligt, lyftes
han långsamt ur sin medvetslösa ro, och en dröm kom
öfver honom,
Han bars uppåt, hur det gick till visste han icke,
men han kände tydligt luftens drag om lemmar och
anlete i en lätt frysande domning. Hufvudet föll icke bakåt,
hans fötter hade ingen tyngd. Öfver sig såg han
stjärnorna, men mycket närmare än någonsin annars, mycket
större och klarare, De voro formade alldeles som de
blommor, han jämfört dem med, hvar stråle var ett af
otaliga blad, intet helt likt de andra, hur små de än voro.
Hvart och ett hade också sin särskilda färg, lysande hvitt
med skuggningar af skärt och guld i.
Han hade aldrig sett dem så vackra förr. Det har
varit mina ögons fel, tänkte han; hur lycklig är jag icke
nu, som får skönja dem så, som de äro. Och här och
där emellan dem glänste andra större blommor, underbara,
aldrig ens anade. Det var darrande flammor af guld och
rödt, sammanslutna till ett och böjda utåt, som rosornas
blad, innan blomman varit öppen en enda timme. Det
var lysande små solar, som tycktes binda en hel värld af
lif inom sin strålkrets. Det var liljeblomster, hvita som
morgonhimlens fackla, med brinnande liljeblod som i
sällsamma teckningar drog sig inåt mot klappande hjärtan.
Phocas kunde icke se sig mätt, och hur stort och
främmande i sin storhet det var, jublade han
igenkännande mot allt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
