Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Phocas. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag förstår det ju, sade han, jag har gått ibland dem
jämt, fast mina ögon då voro för skumma att se all deras
härlighet. Hos dem har jag haft min dagliga gärning. De
tycktes då ringa, liksom den och jag, men nu ser jag ju
hvad där låg i allt. Och han sträckte ut famnen för att
dra dem intill sig, pröfva på, om det var doft i de
blommorna, känna deras svala, fina hud.
Hans hand slog hårdt mot fuktig mull och sten, och
han vaknade. Öfver sig, men mycket längre bort än på
natten, såg han himlen, bleknad af det ljus som skulle
komma, stjärnorna blekare och mindre, svagare och mer
darrande, mera fjärran, än han någonsin mött dem förr.
Men han log ännu mot hvad han sett, han kände dem
väl och nickade vänligt, lika mycket till återseende som afsked.
Han steg upp och märkte, att han var mycket kall
och skakade och skälfde af frossbrytningar. Han såg på
grafven, som han gräft i mörkret, fann arbetet så väl
gjordt, som man kunde begära, och gick att väcka sina gäster.
När de kommo ut, var det redan blek och tydlig
morgondager, och gubben gick hvit, lutande och frysande
framför dem mot den plats, där han tillbragt natten.
»Jag är Phocas, som ni sökte,» sade han. »Nu vill
jag be er om en sak. Tag mig inte med er dit ned!
Där är ingenting godt, där passar jag heller inte, ty detta
var min värld. Här skulle jag vilja hvila, och därför har
jag — ställt så godt jag kunde. Allting är i ordning.
Det är intet besvär att tala om för er, inte sant, ni
vänner? Att ta mitt lif, det var ju ändå hufvudsaken, då
kan jag ju inte mer förarga någon. Tag det här på denna
plats, som har varit mig mycket kär!»
De båda männen blefvo bestörta och ville icke
kännas vid sitt värf längre.
»Vi säga, att vi icke funnit dig,» svarade de. »Fly
du! Icke ville vi göra dig ondt, som så vänligt
undfägnat oss.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
