Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Doktorn. Novell af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I IO
BO BERGMAN
knäppte med fingrarna och tog af sig mössan ända till
marken. Jag gick vidare. Stora torget låg tomt, med sin
pump i midten och grästottar mellan kullerstenarna. Jag
sökte mig fram tills jag fann läkareskylten på ett
hvit-måladt spjälstaket kring en liten trädgård. Och så
öppnade jag grinden och steg på.
Doktorn kom själf i dörren, och jag kände honom
strax. Pannhvalfvet syntes ännu kolossalare under det
af-tunnade håret, som gick starkt i grått, men rörelsen i
blicken var stannad. Han såg rakt framför sig, lugnt och
utan nyfikenhet. Därpå böjde han lätt på hufvudet och
lät mig gå förbi sig in; jag var en patient och det var
kanske inte så godt om den varan här.
»Nu ser jag det ju,» sade han raskt, när han fått veta
mitt namn. »Jag tyckte också att ansiktet slog mig. Det
var vänligt af dig att leta rätt på mig.»
Vi sutto inklämda i en liten kabyss, fullproppad med
läkarutensilier och kuriosa. Japan var fortfarande hans
fosterland; han hade långa pappersremsor med japanska
motiv på väggen, ultrablå sjöar och spinkiga,
hvitblom-mande träd, som icke kastade någon skugga, drakar och
små högklackade kvinnor med hektiska kindben och
kors-nålar i håret. Porslinsfigurerna på skrifbordet stammade
också från det glada öriket, och bläckhornet föreställde en
afgudabild, däst och grym, med aflyftad hufvudskål. I en
bur i fönstret satt en cacadou och sof som en gammal
mandarin, och på mattan låg en gul katt.
Efter den vanliga förpostfäktningen med gemensamma
minnen ryckte vi närmare hvarann, och jag frågade
honom rätt på sak hur han kommit att fastna här nere.
Och hvarför han försvann så plötsligt.
»Plötsligt?» skrattade han. »Jag behöfde år till det,
jag försvann litet för hvar dag och till slut var det bara
att gå och sätta les beaux restes på tåget. Ingenting sker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
