Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnen om Per Staaff. Svenska Akademisången och dess förhistoria. Af Gustaf af Geijerstam. Med porträtt af Per Staaff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På så sätt blef jag till en visa bland mina dåvarande
vänner, af hvilka de flesta voro i samma goda ålder som
jag, några till och med yngre. Och de förebråelser, jag
fick uppbära, såväl muntligen som i bref, voro både
många och saftiga. I synnerhet öfverflödade Pelle i vrede
och välmenta otidigheter, såväl öfver min trolöshet som
öfver min hustrus föregifna tyranni. Härpå svarade den
blifvande modern med att benämna hela sällskapet för
»otäcka ungkarlar», hvaraf åtminstone det sista var en
odisputabel sanning. Slutet på alla dessa tvistigheter blef,
att Pelle en gång tog en helig ed af mig, att när
»tvillingarna väl sett dagens ljus», skulle jag ägna en hel dag
åt de öfvergifna vännerna.
»Då blir en fest,» förklarade Pelle, »som sent skall
glömmas.»
I väntan på denna framtidsrolighet förlät han mig
mina synder, och när händelsen lyckligen var öfver, kom
han upp, medförande blommor och beklaganden öfver
»den försvunne tvillingen», men därjämte den hjärtligaste
glädje öfver, att allt gått lyckligt och bra.
Hvad under de närmaste dagarna hände, tillhör icke
denna historia, och hvad jag hittills berättat, är anfördt
endast för att visa, att äfven ett barns födelse
understundom kan få oberäkneliga följder. Denna gång gick det
ut öfver Svenska akademien.
Hoppet från min äldsta pojkes ankomst till världen
och till den vördnadsvärda institution, hvilken längesedan
fyllt i oo år, kan synas skäligen vågadt. Icke desto
mindre skall följande sannfärdiga berättelse visa, att ett
sammanhang existerar. Lyckligtvis är pojken nu sjöman
och idkar icke poesi. Eljes skulle jag för hans skull
kanske anse mig böra förhemliga, det som nu följer. Ty
heliga mäns vrede är stor, och deras hämd går stundom
ut äfven öfver de oskyldiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
