Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “La Pazza“. Ett reseminne af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nöjda. Vårt rum var alltid i det prydligaste skick, då vi
kommo hem från frukosten, och under de tre månader vi
bodde där hade vi hela tiden en känsla af, att osynliga
vänliga händer sysslade omkring oss för att bereda oss
trefnad. Utom i den mönstergilla ordningen tog detta sig
uttryck i de stora buketter af vilda blommor, som alltid
prunkade på mitt skrifbord, eller den lilla brinnande
blecklampan, som stod i förstugan och väntade på vår
hemkomst om kvällarna.
Och så tyst det var i huset! Signoran och hennes
mor gjorde minsann intet väsen af sig; att la donna var
ljudlös som en ande, var ju helt naturligt, då hon, efter
hvad vi snart upptäckte, alls icke existerade, utan endast
var en myt, ett fromt bedrägeri, och några bekanta tycktes
aldrig komma och hälsa på de båda damerna. Endast
några få gånger hörde, luktade och såg jag en friserad
och sluskgentil ung man af obestämbar samhällsklass, och
märkvärdigt nog tycktes han alltid äta middag hos
signoran dagen efter det jag betalat min månadshyra. Dessa
måltider intogos alltid i ett af de lediga resanderummen.
1 damernas eget rum togs den unge mannen tydligen aldrig
emot. Kanske var han en släkting . . . eller mera
sannolikt den ragazzo, som vår värdinna ett par gånger talat
om och som alltid skulle vara beredvillig att stå oss till
tjänst, t. ex. som ciceron eller till att uträtta ärenden.
Men som vi aldrig haft behof af honom, hade vi ej
kommit att göra hans hvitlökluktande bekantskap.
En dag mot slutet af vår vistelse i Rom hade jag
något att säga till signoran och gick därför som vanligt
och knackade på hennes dörr. Då ingen svarade på min
upprepade bultning, blef jag otålig, ty det var verkligen
något viktigt, och då jag helt mekaniskt kände efter om
dörren var stängd, gick låset upp, och jag steg in i den
dumma föreställningen, att signoran kanske ändå var inne,
fastän hon ej hört min knackning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
