Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “La Pazza“. Ett reseminne af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag ångrade mig genast, men nu var det för sent.
Där jag stod på tröskeln med handen på låsvredet, hade
jag framför mig ett nästan alldeles tomt rum, prydligt
dekoreradt som den öfriga våningen och med spegel
infattad i väggen öfver cheminén, men utan möbler. I ett
hörn på golfvet lågo ett par gamla slitna filtar kastade
öfver en bred madrass, hvars majshalm tittade ut genom
sprundet. Bredvid denna eländiga bädd stod den lilla
välbekanta blecklampan. Eljes fanns icke en sak i detta
ohyggliga rum, utom två halmstolar, som stodo vid fönstret.
På den ena stolen satt signora Geraldis mor med
ansiktet vändt utåt gatan, en liten svartklädd skepnad med
skrumpen nacke och yfvigt hvitt hår, som stod som en
silfvergloria omkring hufvudet. Hon hade ej hört mig.
Jag hostade. Icke en rörelse framme vid fönstret.
»Ursäkta, signora ...» sade jag med hög röst.
Fåfängt. Den gamla damen var tydligen stendöf.
Jag kände mig oförskylldt räddad ur den pinsamma
belägenheten, smög mig ut som en missdådare och stängde
dörren efter mig så tyst jag kunde. Men då jag hunnit
halfvägs öfver tamburen, tyckte jag mig höra hasande steg
där inne i damernas rum, och i nästa sekund hörde jag
deras dörr energiskt stängas inifrån.
Den gamla marchesan hade således ändå hört mig!
I ett par dagar gick jag och grämde mig öfver detta.
Men då jag träffade signora Geraldi nästa gång, var hon
sig alldeles lik. Hennes mor hade tydligen ingenting sagt
till henne.
Det, som gjort det starkaste intrycket på mig af allt
hvad jag sett under mitt olofliga besök där inne hos
damerna, var löjligt nog den lilla lampan. Medan den stod
och brann i förstugan om kvällarna för vår räkning, sutto
de stackars gamla kvinnorna alltså i mörkret?
En förmiddag några dagar därefter satt jag ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
