Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gumman som breder ut skuggorna. En saga af Hugo Gryllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du är ingen välkommen gäst,» återtog ynglingen
med ett grin af plåga.
Då spelade i gummans ögon en glimt af gäckeri.
»Tro mig, du skall en gång älska mig, öfver allt
annat.»
Ynglingen ryckte tillbaka, som om han fruktat en
beröring med detta fantom af knotor och dimma, denna
häxa, som kröp i tak som en spindel och drog efter sig
något outhärdligt svart, som utdunstade kyla från grafven
och unkenhet från sjukrummet. Det gnisslade inom
honom, som om det värkte i själen.
»Gå, gå,» mumlade han. »Förskona mig!»
Gestalten kröp ihop, allt mer och mer. Den blef en
stor svart boll, ett nystan, en punkt, en liten prick —
tills den smälte in i skuggan och var försvunnen.
»En hemsk feberfantasi,» tänkte ynglingen. »Olyckan
har pinat ut mig, nerverna äro i olag, jag börjar se syner.
Ack, jag är den olyckligaste människa på jorden! — Eller
skulle hon ha sagt sant? — Hvilken hon? — Men hvem
var det annars, som sade det?» — —
Han begärde en stor kopp te af sin värdinna och
blandade i mycket konjak, för att komma i svettning. Ty
han insåg, att han var sjuk. Så gick han till sängs
pustande och eländig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
