Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stationsinspektoren. Novell af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och han började springa längs spåret, med västen
uppsliten, och tjutande som ett djur. Han måste hinna
fatt det, stoppa det, annars ...
»Hallå, hallå, för Jesu Kristi skull. A men se då,
det är jag, Tomson, det är min lykta, och stanna nu,
stanna ... Är det du, Löf? Känner du inte igen Tomson,
gamla Tom vet jag, din vän, din bror, din tjänare till
döddagar . . . bara du hvisslar nu och står stilla . . . Jag skall
slicka dina spår, Löf, tusen kronor får du, tiotusen,
hundratusen . .. Jag rådde inte för det, det var hon, min stackars
Edele, som fick sitt onda . .. och så glömde jag. . . Gud
miskundsam, Herre förbarmare, se jag ber dig på mina
knän ...»
Han hade snubblat och fallit. Lyktan låg krossad,
ljuset släckt. Han reste sig och började springa på nytt,
blind af snön, som piskade honom i ögonen, och alltjämt
som han trodde, ropande högt på Gud och
lokomotivförare Löf. Men i själfva verket var det endast hans
tankar, som blefvo till hörselhallucinationer i ångesten. Han
kände ingen trötthet, men på samma gång hade han en
förnimmelse af att redan ha tillryggalagt många mil, fast
han knappt sprungit i fem minuter. Benen gingo af sig
själfva; det var bara att följa med. Till sist blef detta,
att han sprang, att han rörde sig framåt i allt vildare
fart, det enda som existerade för honom, det, kring hvilket
al»a hans tankar samlade sig — hvarför han gjorde det
och hvad som skulle bli följden om han lät bli, det hade
han för längesedan glömt.
Plötsligt stannade han emellertid. Hur det kom sig
var heller inte godt att få klart, men faktum var att han
stod stilla. Knäna veko sig, han makade undan snön och
satte sig på kanten af banvallen. Aldrig i hela sitt lif
hade han känt ett sådant välbefinnande; det var icke bara
en absolut frihet från plågor, utan hans jag liksom löste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
