Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stationsinspektoren. Novell af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig ur kroppen och sväfvade bort — långt bortom tid och
rum. Det var ingen skillnad mellan det som händt och
det som skulle hända. Han var i allt och allt var i honom.
För hundra eller tusen år sedan hade han varit
orsaken till en järnvägsolycka, som kostat många människor
lifvet, han hade blifvit häktad, dömd, inspärrad i en stor
grå byggnad, och där hade han suttit länge och tänkt
märkvärdiga tankar, tills han inte förstod något af lifvet
längre, och då hade man släppt lös honom. Ja, han hade
kommit ut ur porten en majmorgon, när solen lyste, så att
det gjorde ondt i ögonen, och han hade satt sig på tåget
och rest ner till den lilla stationen, där olyckan skett;
han ville se den igen och höra någon berätta om hur
allting gått till, ty han mindes det icke. Men när han kom
fram, fanns det ingen som kunde berätta det; kanske det
aldrig hade skett och han bara drömt det. Och det var
inte maj längre utan januari, köld och snö och blåst. Han
hade måst springa för att inte frysa ihjäl, men nu orkade
han inte längre . . .
Ändtligen kom han till sig; en smärta, häftig som
man huggit honom med en knif, for igenom hjärnan.
Kvidande som ett barn tog han upp sin klocka, fick efter
förtviflade ansträngningar eld på en tändsticka och såg, att
det inte gått mer än sju minuter, sedan han lämnade
stationen. Det var fyra eller fem kvar ännu, tills
sammanstötningen kunde väntas.
Han tryckte glaset till örat och räknade sekunderna,
men hvar sekund var en evighet, och så tröttnade han,
slet af kedjan och slungade alltsammans i en drifva. Därpå
reste han sig, klättrade öfver staketet och vadade in i
skogen, långsamt som en sömngångare
Det var dödstyst därinne; grenarna bugnade af snö,
och de nedersta släpade på marken som stora, trötta
fågelvingar. Han kröp in under ett vindfälle, där det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
