Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hellen Lindgren. Minnesord af Gustaf af Geijerstam. Med porträtt af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Också var boken »Det underjordiska Ryssland» väntad
och efterlängtad, när den kom, och många voro de, som
begärligt kastade sig öfver den, i hopp att där finna
förklaringen på de många gåtor, som gåtornas land, Ryssland
framför andra gömmer. Innan allmänheten kom till själfva
boken, den lidelsefulle ryssens framställning af sitt
samhälles korruption och de orättvisor och råheter, under
hvilka hans bröder och han själf lidit, möttes den af
Hellen Lindgrens essay, där ett helt annat språk talades.
På den tiden lydde slagordet, att man skulle »tala ut»,
när tillfälle gafs. Och när gafs väl ett starkare tillfälle,
än då man företog sig att skrifva förordet till en af de
ryska revolutionärernas mest berömda skrifter? Hellen
Lindgren lefde midt bland dem, från hvilka denna parole
utgick, och dock mötte man i denna hans första skrift af
större omfång intet, som kunde sägas tillmötesgå dylika
anspråk. Författaren till essayen om den ryska nihilismen
var redan då den stilla, inåtvända tänkaren, hvilken lugnt
och varmt såg verkligheten i ögat, återgaf den i dess
skiftande mångfald och var full af intresse, lika väl när
det gällde att förklara och skildra den ryska byråkratiens
sammansättning som de kämpande revolutionärernas
själstillstånd. Sin egen väg gick han, obekymrad om, hvad
dagens mod fordrade. Med lugnt oförvilladt öga
betraktade författaren det hela, och med varsamhet uttalade han
sina omdömen. Blott en ton, som vibrerade, en plötslig
glans öfver stilen, som kändes komma från hjärtat, visade,
hvar författarens sympati låg. Att uppträda som
förkun-nare, därtill kände Hellen Lindgren ingen kallelse. Hans
lust var att se och förstå, och som en lyssnare gick han
i samtiden, spanande efter de värden, som kunde gifva
hans själ värme och få hans hjärta att klappa högt.
En sökare var han, en sökare efter lifvets verkliga
värden, de, som icke rosta eller förgå. Bland människor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
