Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hellen Lindgren. Minnesord af Gustaf af Geijerstam. Med porträtt af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig själf. När så skett, började han att välja ur
strömmen af människor, hvilka vandrat och vandra fram på
vägen mot grafven eller odödligheten och han valde då just
de ansikten, hvilka lågo hans eget hjärta närmast, skaldernas
och tänkarnas anleten. Dem ville han tolka, därför att med
dem kände han sig släkt. Sökare voro de alla, liksom han.
Deras innersta ville han nå, förklaringen öfver hvad de
sökt och vunnit, förståendet af deras väsens
sammansättning på ondt och godt, lifvet i deras verk.
Hvad Hellen Lindgren sökt och tolkat, blef också
utvecklingslinjen hos diktaren. De, som saknade denna
utvecklingslinje, intresserade honom minst. Han visste, att blott
hos dem, där personligheten aldrig upphör att arbeta, finner
man de verkliga värdena. Och just dem var det han ville
finna. Skenet skydde Hellen Lindgren som det värsta
onda i sitt författarskap som i sitt lif. Därför undvek han
i stil och framställningssätt allt, som kunde blända, allt,
som kunde härleda uppmärksamheten från det väsentliga,
hvilket han städse sträfvade att framhäfva och fasthålla.
Därför föraktade han allt, som kunde verka som öfverord.
Därför nalkades han städse det innersta i ett ämne, som
Ellen Key i artikeln I Ord och Bild mycket riktigt säger,
»stundom på omvägar». Men dessa omvägar voro för
Hellen Lindgren just själfva vägen, som intresserade
honom mest. Där samlade han de många synpunkterna, af
hvilka han icke ville framhålla en enda, som han gjorde
till sin. Stora fordringar ställer en sådan författare på
sina läsare.
Vill man söka efter namn i litteraturen, hvilka
beteckna dem, till hvilka Hellen Lindgren sett upp som till
uppfostrare, bör man måhända närmast tänka på de tre:
Henrik Ibsen, Carlyle, Herbert Spencer. Titeln »Tänkare
och skalder», som han gaf sin mest betydande bok, var
icke vald på måfå. Det var tanken, han sökte i dikta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
