Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hellen Lindgren. Minnesord af Gustaf af Geijerstam. Med porträtt af Hellen Lindgren - Där lifvet har sin talan. Dikt af Sigge Almén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tär. Visserligen en student i annan mening än de flesta.
Han upphörde aldrig att lära, aldrig blef han heller
gammal, hvarken till lynne eller år.
Vill man förstå Hellen Lindgrens arbete, skall man
ställa äfven detta i samband med hans ständiga långa
sjuklighet. Denna sjuklighet hade beröfvat honom ungdomens
och pojkårens kraftiga lekar och tidigt gifvit hans sinne
den inåtvända riktning, hvilken bar frukt i hans bästa
verk. Men äfven på annat sätt inverkade den. Efter
hans död har jag varit i tillfälle att genombläddra ett stort
antal af Hellen Lindgrens efterlämnade anteckningar och
utkast* Hur mycket har han ej påbörjat och tvingats låta
ligga, därför att sjukdomen icke gaf honom tid, lifvet blef
honom för kort! Och dock har han gjort nog för att han
länge skall minnas.
En stark sjukling var han, en outtröttlig sökare, en
olycklig, som aldrig klagade, en man, hvilken aldrig svek.
Hans lif gick fram under tecknet af världsåskådningar,
hvilka ännu vänta på sin försoning, och brytningen mellan
dessa har satt prägeln på hans lif och hans verk.
Däp lifuet har $in talan.
u är de dårars högtidsfest,
nu är det vår i skogen.
Till välkomst’för den rara gäst
så grant nu talar som en präst
en gycklare på krogen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
