Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vaktombyte. En saga af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svedde vingarna, som mal kring ljuset, och så
hviss-lade jag deras små järnvägståg in på galet spår, så
de dunsade emot hvarandra med en krasch. Och till
sist kallade jag på den stora trädgårdsmästaren,
döden och visade honom, med fingret på kartan, den
väg han skulle gå fram och rensa så smått. Då
började ju människorna bli litet oroliga.»
»Sade du oroliga?» frågade den andra.
»Ja, oroliga,» upprepade det gamla året.»
Människorna bli aldrig allvarliga, men på sin höjd bli
de oroliga. De tycka inte om att lida.»
»Men då började de väl ändå få respekt för dig?»
inföll det nya året.
»Respekt,» svarade det gamla året hånfullt. »Nej,
afsky och hat! De jämrade och beklagade sig, och sade
mig, att jag var ett olycksår, som bara kom med sorg
och elände. De menade, att jag inte alls förstod att
behandla dem. Jag var dem endast till plåga och
besvär. »
»Så besynnerliga människorna måtte vara!» sade
det nya året.
»Ja, uppriktigt sagdt,» sade det gamla året, »så
begriper jag inte riktigt, hvarför vår Herre skapat
människorna, och ännu mindre hans oändliga
tålamod med dem.»
»Men hur skulle vi egentligen kunna begripa det,
eftersom vi inte äro vår Herre?» sade Nyåret.
»Jag ville försöka tala litet förnuft med dem, jag
ville försöka göra dem litet snällare och mera
försonliga mot hvarandra, men de svarade mig blott, att de
rakt inte begrepo hvarför de just nn skulle vara
vänner, när de under alla de tusentals år, som gått före
mig, alltid varit ovänner. Men ser du,» fortfor
det gamla året sakta, »då tänkte jag att det kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
