Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gamla frökens födelsedag. Berättelse af Elisabeth Kuylenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sofie inom sig kallade det »klöfvervallen». De andra
begagnade rörda näsduken, men festföremålet själft stod där
leende och rak, och svarade med glaset höjdt i en hand,
hvilken ej darrade af ålderdomssvaghet.
»Det var mycket, mycket vackert, tack skall du ha,
käre Karl-Gustaf, du har fått gåfvan att lägga dina ord.
Du har väl talet afskrifvet. Du vet, att jag sätter värde
på att gömma.»
Det visste både han och de andra släktingarna.
Otaliga gånger hade de skrattat åt den fullt sanna
historien om Lena-Sofies tjugu förlofningar. Hon hade alltid
slagit upp efter en viss tid och envist behållit ringen.
När hon blifvit tillfrågad om skälet, svarade hon
uppriktigt:
»Jag är stenrik och skråful, det lyster mig att se,
hur många tosingar det finns, som ta ett troll för guld.
Ingenting är mer humoristiskt än människors galenskaper,
det är dem skrattet håller sig friskt på.»
När det började skymma, underhöll gamla fröken
sina gäster med spökhistorier. Hon pekade mot en hvit
stängd dörr och sade: »Därifrån brukar hon komma,
slottets fru. Jag har sett henne mångfaldiga gånger. Skall
någon dö i släkten, stannar hon just där på tröskeln och
suckar tre gånger, och vill jag flytta om härinne, ställer
hon sig framför mig och hotar med knuten hand.»
De nervösa storstadsfruarna hoppade till. De hade
just tänkt sig ett så charmant möblemang imiterad Louis
XV stil härinne.
Det blef kusligt i de djupa rummen, allt som
septemberdagens gyllenröda färgtoner försvunno, och de
främmande drogo bort igen från »den gamla häxan», som
till-vinkade dem ett fryntligt au revoir, när de körde ut
genom porthvalfvet, ännu märkt af snapphanarnas kulor.
Parken vågade de knappt se in i, den låg så skum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
