Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prinsessan. Novellett af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sionat, där han vistats en vecka af sin knappt tillmätta
ledighetstid. Han kunde ej urskilja flickans anletsdrag ty
solen var bakom henne, men han såg att hon hade ett rikt,
svart hår, uppsatt i bucklor under en stor, bredbrättad,
hvit tyllhatt. Och hennes figur var ung, smidig som en
lawn-tennisspelerskas. — Han stannade.
Men hon kom allt närmare. Slutligen nådde hon
stängslet och i stället för att öppna och gå igenom stannade
hon, lade båda armarna på öfversta grindspjälan och blef
stående. Hon såg rätt fram och mannen kände att hon log.
Det fanns ingen annan möjlighet än att gå på, om
han ej ville göra sig ännu mer löjlig. Min vän gick fram
till grinden.
Det var en mycket vacker flicka som stod där, en
ung och vacker flicka. Hon log mycket riktigt och såg
med skälmska, svarta ögon rakt på vandraren. När han
kom fram, blef också han stående, och så stodo de två
människorna tysta en lång stund och bara stirrade leende
på hvarandra, hemligt tjusade af det lilla äfventyret, men
kanske ännu mer af den praktfulla sagomiljö, i hvilket det
fick tilldraga sig. Och så brusto de i skratt.
Hvad de sade? Ack mina vänner, sådant nonsens är
ju alltid lika, och det låter som intet i andras munnar och
öron. Men hon sade något sådant som att hon aldrig gick
längre än till denna grind hvar morgon och han stammade
om naturen och vägen och att han var mycket ensam. Men
ingen sade sitt namn och de skildes upprymda som barn,
öfverlyckliga i den känsla af mystik, som omsväfvade mötet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
