Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvem har varit den svenska kvinnans skald? Litteraturhistorisk essay af Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tegnér är visserligen en kärlekslyriker, men kan tydligen
inte göra anspråk på att vara kvinnans skald.
Af hans samtida lefde Atterbom alltför djupt inne i
tankens och fantasins värld för att kunna skapa några
diktgestalter af lefvande svenska kvinnor. Men i motsats
mot Tegnér beundrade och dyrkade han dem på
gammal-dagsvis, och hans fantasifigurer — Felicia, Florinna,
Svan-hvit — stå fina och fagra mot den blå drömhimlen.
Stagnelius ger stor kraft och stor lidelse i sådana tragiska
kvinnogestalter, som Hildur och Öda, men det specifikt
svenska färgar dem inte, om man också mer än
huslighets-ramsorna vill minnas och skattar sådana ord som Ödas:
Det finns en enda känsla
som mäktig är att lif åt lifvet ge
och denna känsla har jag kallat kärlek.
Hvad efter kärleken man njuta vill,
hvad efter kärleken man verka tänker
är endast skuggor, drömmar efter dagen
och midnattsvålnan af ett sjunket lif.
Med hast skynda vi förbi: Dahlgren, som bara bar
tecknat en frisk liten flickunge, Livijn, som i Axel
Sig-fridsson gett en präktig bild af den fattiga, älskande flickan,
Geijer, som aldrig skildrat en kvinna, Vitalis, Nicander,
Talis Qualis, Malmström, som i Segrarinnan vackert hyllat
det kvinnliga:
Inga ärestoder
kvinnans dygder vinna,
men där böner brinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
