Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klarinetten. Novell af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brant var där, och oländigt, med täta snår, hala
klyftor. — Han sprang, han bröt sig fram genom buskarna,
eggades af hindren och af rösterna bakom, de flåsande,
hojtande gossrösterna och Svarts korta, barska kommando.
»Huj! — Här!» — jublade Berndt, anfådd. Han hade
sett en skymt af den flyende kamraten.
»Tag’en då» — stönade Svart — »tag’en!»
Upptäckt var han. Prassel och steg, rop och skratt.
Han tyckte det var, som hade han själfva döden med ett
följe af gastar i hälarna, tätt bakom. Och framför —
framför honom glesnade skogen och ett träsk med
rull-stensblock i brädden skymtade nedanför. En väldig
stenhälla stupade dit, halft dold af hasselsnår och vissna
ormbunkar. Sven såg i hasten blåsippor i rika tufvor mellan
spöna, det var hans sista, klara förnimmelse.
Med ett skri, som han inte hörde själf, kastade han sig
rätt ut genom hasselbråtet, hasade utför — halft slungad,
halft rullande, till dess han föll till mark mot några
skarpt skrofliga block. Det var ett vildt, hufvudstupa fall.
— Han kände vid vristen och låret en hvass, underlig
smärta, det var som hade något knäckts af likt fuktiga
grenar. Så tyckte han sig kväfvas och dö i en vånda,
som löses upp i befrielse och sömn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
