Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klarinetten. Novell af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han visste inte själf, hvems förtjänsten var, herr Svarts
på Hökås eller hans egen. Olyckan blef hans lycka —
hur kunde han väl förstå det.
Hans öde väckte deltagande, ja, undran och
indignation. Man begrep ej, att den lätthandterlige blide gossen,
som lydde order så snällt och inte jämrade i onödan, att
denne stackare med de ljusa, rädda ögonen verkligen varit
en liten mordbrännare och gjort rymningsförsök. — Han hade
åtminstone straffats orimligt hårdt. — Sven Brittas skulle bli
lytt för all sin tid efter språnget utför stupan i Hökåsskogen.
När han körts fram i sin rullstol till
lasarettskorrido-rens fönster — för att få solsken — samlades sjuklingarna
kring honom. Så lockades han att berätta, först helt
försiktigt, som fruktade han äfven här spioner och en tuktare
med ekkäpp. — Men den sorgliga sagan väckte beundran
och efter hand vågade han sig in i enskildheter. Han
öfvervann rädsla och blygsel, det roade honom att ärligt
tala ut om sin förnedring och sina lidanden.
När sköterskan till sist frågade honom, hvarför han
velat rymma från det goda hemmet, svarade han helt mildt.
»Jag var så rädd, att han skulle slå mig fördärfvad.» —
Detta grep. Leende gaf han denna bekännelse, där
han låg, hjälplös, med omvirade ben. Att han af skräck
slagit sig själf fördärfvad, upprörde alla och Sven korades
till martyr. Några besinnade och djärfdes påpeka, att kunde
sådant ske, stod det inte riktigt rätt till ute på Hökås.
Herr Svart blef orolig och samma myndigheter, som
utan vidare förvisat Sven bort i hans våld, voro nu mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
