Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den underlige munken. Saga af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke känt sig väl till sinnes. Men nu när han åter
hade ljus omkring sig, fick han tillbaka hela sitt mod och
sin själftillit.
»Vänta ni, go’ junkrar, ni fega stackare,» tänkte han
i sin vrede mot stallbröderna, »detta skola ni icke ha
gjort mig för intet. Aldrig mer skola ni bli bjudna till
fest i min ståtliga sal. Jag har väl andra vänner.»
Så gick han fram i den stora pelarsalen, där
kronornas och kandelabrarnas ljus återkastades af de många höga
väggspeglarna och kom de förgyllda och sidenklädda
möblerna att skimra i praktfull glans.
Men snart måste han föra handen öfver ögonen. Hade
det lagt sig en dimma öfver dem, eller hur var det?
Lyste ljusen verkligen mattare? Och där... såg han fel,
eller hvad var det åt det närmaste ljuset? Krympte icke
lågan ihop?
Han tog hastigt ett steg fram till det.
O, himmel! Det slocknade!
Men kanske var det hans andedräkt, som fläktat ut
det? Han vände sig mot ett annat, gick helt sakta och
varsamt närmare. Och se, allt eftersom han nalkades kröp
äfven dettas låga ihop. Den mattades och flämtade och
knappt hade han hunnit fram till det, förrän det släcktes.
Häpen drog han sig tillbaka, men märkte snart, att
åt det håll han nu kommit slocknade också ljusen. Och
de öfriga lyste allt mattare, flämtade till och dogo bort,
ett efter ett.
Då sprang han på dörren och ropade in tjänarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
