Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den underlige munken. Saga af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där solen lyste fritt, ty solen var det enda ljus, som icke
drog sig ifrån honom.
En dag kom han så fram till foten af ett berg, som
han längtade få bestiga för att känna sig närmare den
kära, klara solen. Men han hade icke väl börjat
uppstigningen, förrän en hop människor, som han sett stå
och oroligt titta uppåt berget, gjorde tecken åt honom att
vända om. Några af dem skyndade till och med fram till
honom och berättade att ett stort snöskred inträffat under
natten. Hela gårdar hade blifvit bortryckta. Mycket folk
hade omkommit, och ingen vågade sig uppåt berget, ty
snömassorna voro ännu i rörelse.
Herr Olof tackade dem men gick vidare. Hvad
gjorde det honom om ett nytt snöskred kom öfver honom?
Han var ju så olycklig att det bästa, som kunde hända
honom, var att få dö.
Då han vandrat ett stycke uppåt berget, hörde han
en svag jämmer som af en mänsklig röst. Men hur han
än såg sig omkring, kunde han icke upptäcka någon
människa. Snart förnam han likväl åter den svaga jämmern.
Och nu hörde han att den kom från ett kummel af
isblock, som tycktes ha utgjort en del af snöskredet och
stannat här i en liten dalsänka.
Han gick fram till kumlet och började lossa på
blocken, men helt sakta, ty den minsta oförsiktighet kunde
bringa dem i rörelse igen och draga med sig både honom
och den varelse de gömde. Efter ett långt och mödosamt
arbete lyckades han dock välta undan isstyckena och drog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
