Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fontana di Trevi. Novell af Hilma Angered-Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jättebålet, springa omkring på arenan, och alltjämt
berusade sig det nöjeslystna Rom af den praktfulla synen. Man
tröttnade aldrig att som en öfverraskning mottaga hvarje
nytt nummer. Men på skandinaverna verkade det
konstlades retelse till sist otillfredsställande. Deras pojkaktiga
uppsluppenhet domnade af, de blickade från leken och
spanade i natten efter fäste för djupare drömmar, äktare
glädje, efter Rom i dess stolta stillhet, dess eviga sömn,
som ensamt hörde natten till under de blå stjärnorna.
Skymtade de ej Capitoliums tinnar, Titus* segerport,
Venus-templets apsis? Den skarpa glansen i deras ljusa ögon
angaf att konstnären i dem kommit i verksamhet, att de
vägde tankar på guldvåg och fångade och förkastade för
lösande ord och bilder.
»Vänd», befallde en ung röst tvärt.
Och så hade de farit tillbaka i långsam skridt genom
gamla, smala gator. Månen hade vandrat upp öfver
Tra-janus’ torg, det var så tyst som om all världen gått till ro.
Trots fattigdom och omöjligheter af hundra slag hade de
likväl alla nått Rom, sin längtans mål. Här åkte de fram
— det var ett under. De insöpo själfva fukten från den
heliga fornjorden, Roms egendomliga kvällsluft, med
bäf-vande andakt. Slutligen hade de stannat på platsen
framför Fontana di Trevi vid en osteria, känd för sitt
ypperliga hvita vin.
Och nu flockade de sig kring bassängens rand under
gamle Neptun. Naturligtvis skulle de som alla andra ge
ödesguden sin gärd. De skulle kasta sin gåfva öfver axeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
