Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fontana di Trevi. Novell af Hilma Angered-Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skumma platsen. En storstads sällsynta ljudlöshet, djupare
än öknens, en stillhet där tillvaron ger intryck af skenlif,
där omgifningen förefaller som rörde den sig på ett plan,
som icke längre är verklighetens. Åke Månsson vaknade
upp — ja, lyckokastet finge ske nu. Han gjorde
beslutsamt helt om — men ryggade tillbaka mot bassängens värn.
Hvad han såg framför sig var döden.
Ur halfmörkret lyste ett par onaturligt stela ögon af
en blind glans. Han urskilde ett ansikte grönt likt
dödkött, huden såg ut som om lifssaften vore bortrunnen.
Läpparna voro hoptorkade till två streck och läto
tandraderna grina fram som på ett kranium. Gestalten var en
torr benstomme, kring hvilken kläderna slogo och slafsade
som på en påklädd spökdocka.
Åke Månsson grep ovillkorligen ett fastare tag om räcket.
Den friska af de båda främlingarna vidrörde hans arm
och sade i låg ton:
»Skulle herrn vilja lämna oss rum?»
o
Ake dröjde. Som trollbunden stirrade han på
dödsmasken. Så vek han mekaniskt åt sidan. Han såg
mannen, som talat, sticka något i den sjukes hand, snurra
honom om som en ömtålig docka och leda upp hans högra
arm öfver axeln. Ett plaskande ljöd. Åke förstod allt
Döden sökte roffa åt sig lifvet — hvilket vämjeligt
narrspel.
Sannerligen han, Ake, hade haft tur. Det var ju nära
att han kastat sin egen slant just på denna fläck, som tydligen
var vigd åt besvikenheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
