Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fontana di Trevi. Novell af Hilma Angered-Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lika blytungt öfver dem. I en toskansk småstadshåla, innan
landsmän hunno komma till hjälp, knäckte honom febern.
Han den starke, den löftesrike — måhända den
löftesrikaste — och ändå hade lifvet haft råd att undvara
honom. Hvilken fruktansvärd slösare är icke lifvet, hur
fjäderlätt väger man icke.
Ja, detta just, det isade dem med en plötslig, dödlig
räddhåga: väga för lätt. Var icke det nog till att krossa
ett lifs mod, den dåraktiga föreställningen att man betydde
något, att man var något i och för sig, en, som af ingen
annan kunde ersättas?
Tigande, utan känsla för ljufheten af lagunens
sommarnatt blickade de unga männen bort öfver den lifliga
kanalen. I växande nöd ansträngde de sig barnsligt att
mana fram inre skaparsyner. De sökte hålla fast dem,
som man söker hålla fast de lejon, troll och borgar molnen
bilda, men liksom dessa veko alla fantasier undan, löstes
upp och smälte in i hvarandra, blefvo till hvad de voro, luft.
Då begynte det ringa i alla klockor. Borta från
Gui-decca, från Venedig, från Maria Salute här norrut, från
världens alla hörn buros till dem, sönderhackande
hvarandra som i ursinnig fejd, gälla, dofva, klara, grofva,
bullrande, melodiskt sköna, i oredig yra småpinglande
klocksånger, det var ett vildt tumult af stämningar som
kappades om jordens själar.
Konstnärerna stego upp och gingo ända till kanten af
vattnet.
På den väldiga träbron rörde sig framåt mot Giu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
