Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin. Essay af David Sprengel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de språkande. Eller också återuppväcker han direkt
forntiden, fyller de gamla husen med förklingade
stämmor, de gamla gatorna med fotgängare, och skrifver
Rococonoveller och Från Gustaf den tredjes dagar. Han
älskar epoken han valt för dess egenskaper, för dess
orådda, krya tanke, dess käcka humör midt i
besvärligheterna, dess fart och friskhet, dess glans och
skimmer, allt det ljusa och bjärta, som tilltalar den som
själf är sorgsen; men i grunden gör han det därför att
den lagts i kistan. Det är melankolien i alla dessa
ansikten, som fallit samman, alla dessa leenden, som
glidit af, alla stelnade hjärtan, allt dammet i
dräkterna, som lyst och glittrat, allt lif, som gick hvart?
smärtan och njutningen att kunna säga sig, att om
några minuter äro vi själfva lika borthvirflade.
Emellertid, det naturligaste uttrycket måste bli
utbrottet: lyriken; och därför och emedan allt hvad som
begärts af formen ernåtts, har lyrikerns verk blifvit det
starkaste och största. Det innehåller allt! Flykten till
det förgångna och sökandet af sitt själf hos andra lika
väl som i det historiska och kritiska; men framför allt
ögonblickets egen börda af sorg eller rikedom af
sorgsen lycka, och den obeslöjade bikten. Det är alla
stadierna på en väg, som icke var lifvets, och alla
stämningarna därunder, ett ungt sinnes förtviflan och
upproriskhet, eftersinnandet genom ångesten, den
plötsliga klarheten, när alla tårar förtorkat, den
begynnande försoningen med tanken, de stapplande stegen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
