Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin. Essay af David Sprengel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
steg in i den ensamma cellan: det starka blodet, som
talat högt i hvirfveln utanför och som minnes och
ännu kan tala, erfarenheterna, essencerna af det
ge-nomlefda och märkena däraf — det som gör, att man
icke skall förväxla honom med de öfriga i klostret,
alltid omkring honom höra ett sus af namn och af
förgånget.
Han var just detta: riddaren som stigit in i cellan.
Han hade offrat sitt eget. Han hade lämnat slott,
trädgårdar och sångare: detta skall icke mer vara för mig.
Han hade låtit sitt jag förtäras, som en ringa ved på
en guds altare. Dessa vackra ord ha skrifvits om en
troende: »Han satte Guds rike öfver allting och
isynnerhet öfver sig själf»; det Oscar Levertin satte öfver
allting och isynnerhet öfver sig själf nämnde han oftast
Vetenskapen — han menade därmed det man fordom
menade: människoandens ständiga åtrå efter ny
skönhet, ny sanning, ny kunskap. För oss kom han att
stå som en nästan smärtsamt vacker bild af hur långt
idealiseringen kan gå i en människa, hur helt själen
kan genomtränga ett stycke materia, något nästan
abstrakt, ett begrepp och en makt mera än en enskild
person och en individuel sträfvan: han hade endast
gjort sig själf, som präst och tjänare, till ett uttryck
af den gudom han dyrkade.
Cellan var den värld, från hvilken han iakttog
världen. Till cellan längtade han hem från människorna.
När man såg honom i andras midt, kom det ständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
