Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Äppelträdet. Berättelse af Amalia Fahlstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon fram och åter på en af trädgårdsgångarna. Ur Lydias
talström hade två ting flutit upp och stannat i minnet,
det om Elna och om barnhuset.
Men så sköt hon otåligt dessa tankar från sig. Det
grämde, ja, harmade henne, att lyckan log mot sådana som
Elna. Hon, hon hade ett sött barn. Om hon själf, Heléne,
åtminstone kunnat få begråta ett barn, hvars själslif hunnit
ge tecken ifrån sig. Om hon i minnet kunnat få
innesluta kända drag af ett ljuft barnanlete.
Hon hade utmattad af grubbel kommit fram till det
gamla trädet och sjönk ned i en af stolarna, som stodo där.
Månen göt nu hela sitt skimmer öfver den
hvitskru-dade. Ett par sekunder såg Heléne upp mot det mystiskt
skimrande hvalfvet; så sänktes hennes hufvud, och hon
somnade.
Hvad var det, som väckte henne? Morgonsol? En
härligt varm, strålande, lifgifvande morgonsol! Hon ville
resa sig, men så märkte hon, att hon stod, hon ville flytta
på sig, men hon var rotfast. Hvad var detta? Ett träd
var hon, ett knotigt, grått gammalt äppelträd, men
genora-bäfvad af en outsäglig förnimmelse af ungdomsfröjd. Hon
sträckte armar mot höjden, bredde armar åt sidorna, böjde
sådana mot jorden. De bur j i klungor något skimrande. Ej
blommor! Var det då äpplen? Nej, o Gud, barnahufvud,
alla så lika hvarandra som äpplen, ett enda barnhufvud
tusenfaldt upprepadt. Aldrig hade hon sett det förr. Men
hon kände det, det var hennes barns. Skulle hon inte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
