Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När julpsalmen brusar. Novell af Laura Fitinghoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommen utanför dörren hörde hon sedan tal af två.
Lill-Brita, kammarpigan, fast hon bonddotter från grannsocken,
pratade, och dom hade roligt med hvarandra.
»Roligt.» Ja därför att dom skrattade1 och gjorde
narr af Brita Kajsas »ulande», de sade ulande, i kyrkan.
Och Vidrik påstod högtidligt att han fick sluta upp med
att gå i kyrkan, om Brita Kajsa inte hade vett att tiga där.
Men lill-Brita hon skrattade och sade att fabodpigan, hon
sade »fabodpigan», sjöng och förhäfde sig i tanke på att
bli ungmor på Vidriksgården, och Brita Kajsa hörde de
varma granna försäkringarna om hvem som skulle bli
ungmor där!
Hon smög sig tillbaka upp öfver gården i månskenet.
Gick ned i vedlidret efter långvedsfånget och lade på
glöden i köksspisen, då hon icke led det tunga mörkret.
Så häktade hon ned spelstocken från väggen. Hon
led inte heller att se den. Det var liksom hon sett och
hört sig själf, och hon skämdes så hon blef glödröd där
hon satt ensam på fallen i utdragssoffan.
Det var ända eländigt hvad hon kände sig ensam.
Tanken på Per Gullriksson sköt upp inom henne;
änkemannen där hon tjänat, och hvilken, storbonde som
han var, inte hellre ville än få henne till mor i gården,
fastän hon varit fabodpiga. Han var inte stort äldre han
än Vidrik, gammgossen, välvulen och regäl, och till och
med de så hade han en ko mer och en större kaffekittel.
Det var bara det leda öknamnet han bar som liksom gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
