Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hennes kärlek och hans, af Sophie Elkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så småningom vänja mig vid mitt förändrade utseende
och att se de djupa ärren på den förr så rosiga hyn,
men sedan jag i förrgår fick hans bref, gråter jag lika
förtviflade som jag gjorde, då man första gången efter
den förskräckliga sjukdomen, på mina upprepade böner
räckte mig spegeln.
Jag är kanske inte afskräckande ful för den som
vet af, att jag haft kopporna, eller hunnit förbereda sig
på mitt förändrade utseende, men för den som ej sett
mig på fyra och ett halft år . . . Det är fyra år och åtta
månader, sedan Johan Henrik reste till England. Han
reste dagen efter mitt bröllop. Vi sågo hvarandra sista
gången på Hedås. — — Jag vill bara gråta och gråta,
och det är så svårt och så dumt. Mina ögon äro ju
inte förändrade, men rödkantade ögon äro alltid fula, och
han är inte van vid att se dem rödkantade. Om det inte
vore detta, skulle han kanske tro, att jag begråter Krusen
och att jag inte älskar honom som förr, och det skulle
göra honom bedröfvad. Nej, hvad tänker jag på! Om
det inte vore detta, skulle jag ails inte gråta. Jag skulle
skratta och sjunga och jubla och dansa af glädje att få
se honom åter. Nej, det skulle jag kanske heller inte.
Jag skulle slå armarna om hans hals och luta mitt hufvud
mot hans axel. Och vi skulle inte tala ett ord först, bara
sitta orörliga hand i hand och tänka på att nu få vi
tillhöra hvarandra för hela lifvet, i lust och nöd, till döden
skiljer oss åt. — — Jag längtar så obeskrifligt efter
honom. Jag tror aldrig, att någon människa längtat efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
