Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blodet. Novell af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men mest af allt älskade Lova kalfvarna; det var
hennes syskon. Hon torkade och smekte dem från det de
knappt kunde stå på sina darrande ben, och hon svarade
på deras sorgsna råmande med sitt lillgamla joller och sina
varma händer. De föreföllo henne lika hjälplösa i den
stora främmande världen som hon själf. Hon fick deras
bruna blick som gömde på en gåta och ett lidande, men
hon fick också den oresonliga munterheten som flöjde öfver
gärdena i sol och vackert väder.
Nu kesar ho’ igen, sade modern. Hon stod bred och
höftstark i dörren och såg hur flickan störtade förbi i en
skock af får eller gäss.
Luften bland alla kreaturen var tjock af dunster, och
på vintrarna släppte man inte ut mer än nödvändigt för
att inte mista värmen. Det byttes mustiga ord härinne,
medan mjölkstrålen fräste mot flaskan och kedjorna rasslade,
och det blef feta kyssar uppe i höet på skullen och
djurens korta och flämtande kärlek. Sedan kom resultatet i
sinom tid, och den smutsiga barnskocken växte i stugorna
rundt omkring. Någon gång följde vigsel, oftast inte.
Det fick gå som det kunde; prästen ritade ett nytt namn
i dopboken och öfverlämnade resten åt Vår Herre. Men
vildhafren kan också skjuta fart, och det som blef kvar af
de små människoplantorna, sedan difterien och tuberklerna
tagit sitt, räckte i alla fall till för gårdens behof och
utanför gården kom inte mycket.
Ty staden hade ännu inte börjat tömma landet. Det
var på sextiotalet, och järnvägarna och tidningarna hade ej
hunnit få människorna i omlopp.* Folket fortsatte sitt lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
