Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blodet. Novell af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på den fläck där det börjats, och alla kärror körde i
samma spår.
Godset var ett gammalt fideikommiss med ägor som ett
litet tyskt furstendöme.. Hufvudbyggnaden hade två
våningar, borgtrappor och högt, brutet tak af glaseradt tegel.
Porten var ett hvalf som gick midt igenom huset, så att
sjön som låg strax utanför lyste blå i en halfcirkel af sten
— när man kom från landsidan genom parken.
Gästa-budssalen upptog byggnadens hela bredd, med fönstren midt
emot hvarandra, och solnedgången flöt tvärs igenom. Om
höstkvällarna kunde alltsammans brinna som en stor lykta.
Och korsdagern blef på vintern till död ödslighet; det var
som huset förlorat sitt innanmäte, blifvit urblåst som ett
ägg, utluftadt på mänskligt lif.
Gårdsplanen hade solvisare och springvatten och en
ilsken påfågel, som hette Antonius. Parken sträckte sig
längs sjön, med gångar raka som gator. Här hade de
grefliga barnen kört och ridit sina ponies, men det var
längesedan nu, flickorna voro gifta, Kurt, äldste sonen, död
i Ziirich, där han varit konsulatstjänsteman, och
fideikom-missarien låg i garnison i Stockholm. Han hette Karl Leo.
De långa parkgångarna syntes tomma, och blott några
dar under den hetaste högsommaren kunde gammelgrefven
rulla i sin stol neråt sjön. Lova hade sett honom på
afstånd och sprungit sin väg af skrämsel. Han liknade mera
en apa än en människa; underkäken hängde och de oformliga
armarna lågo slappt på stöden, med uppsvällda fingrar.
Betjänten hade en konjaksflaska i bakfickan.
Grefven lekte att han var ute och reste. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
