Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blodet. Novell af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
passion var hundar, kvinnor och — i all tysthet — fläsk
och bruna bönor.
Denna höst hade han blifvit kvarhållen längre än
vanligt; det var dåligt med gammelgrefven, han kunde inte
ha mycket igen, och faster Laurentia hade uppenbarat sig
på gården. När hon kom visste man att det stod illa till.
Karl Leo motsåg alltsammans med jämnmod och skötte
sina hundar. Han hade tråkigt, men tog det som en
skyldig början till sorgen.
Emellertid kryade gubben till, och en vacker dag
befallde faster Laurentia fram sina koffertar. Hon tog
med sig bland det öfriga gepäcket en dotter af gården,
som skulle dresseras till kammarjungfru eller hvad det
kunde bli och som hon valt ut efter att ha ställt upp det
tillgängliga materialet framför sig och mördat hälften med
sina stickögon bakom lornjetten.
Flickan var Lova.
Hon var nu femton år och hade nyss gått fram, men
var knappt utvuxen. Det tycktes i alla fall vara något att
göra af henne med det tjocka, gräddgula håret, den friska
munnen och de stora ögonen som bibehållit sin nyfikenhet,
sin omedvetna ömhet och sin gåta.
Bara hon får växa i näsan, sade faster Laurentia.
Och händerna. Hvar har hon stulit dem? Man bär inte
tjufgods på magen, barn.
Det var Lovas första edukation, och den fortsattes i
Stockholm. Den gamla frun hade rätt: hon blef bra bara
hon fick växa i sin näsa, och hon växte i annat också och
ändå mera växte hon ifrån. Hon hade lika lätt att lära som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
