Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blodet. Novell af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För resten höll han af henne, och ibland kunde han
komma att tänka på henne utan att han visste hur. När han
red för skvadronen, och när han talade med andra kvinnor.
Faster Laura hade aldrig varit så blid mot Karl Leo;
han försummade sig numera sällan på onsdagarna och höll
alltid ut till sist. Lova gled tyst genom salongen, med
nedslagna ögon och heta kinder.
My love, hviskade Karl Leo i tamburen. Det var
Lovas nya namn.
Hur banal hela historien var, för henne, Lova, var
allting nytt och stort och vackert. Hon gick upp i det
med själ och kropp. Som de flesta kvinnor och isynnerhet
de som älska lefde hon i nuet, utan tankar och utan
frågor till framtiden. Hon älskade allt som var hans:
möblerna och tobakslukten i rummen och väggens jakttroféer
och de gamla uniformerna, som hängde och skräpade i
vråarna. Det var en del af honom, hennes herre. Och
hon talade om sina små minnen från hemtrakten.
— Jag kommer ihåg när Karl Leo skulle rida uppför
gamla loftbron och jag stod i vägen. Karl Leo höjde spöt...
Och helt inne i sin kärlek tilläde hon:
— Jag skulle önskat att Karl Leo slagit.
Hon kallade honom aldrig du.
Tiden gick; en dag fick hon af sin matmor reda på
att gammelgrefven gått till fäderna och att Karl Leo rest.
Faster Laurentia for själf efter, med alla sina koffertar.
När hon kom tillbaka, var Karl Leo icke med. Han hade
lagt in om afsked från regementet; godset behöfde honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
