Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blodet. Novell af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ting i hans ögon och detta när hon bäst behöfde tro på
motsatsen — ett husgeråd, som slungades när det var
förbrukadt. Hennes blod, som sjungit mot hans, flöt trögt
och förgiftadt. Hon var och blef slafvinnan, äfven när
lidandet friköpt henne i hennes egna ögon, och med sina
djupaste instinkter ropade hon ömsevis på hämnd och
underkastelse.
Hennes lott blef den vanliga. Hon måste ta ny tjänst,
och sitt barn fick hon se på söndagseftermiddagarna, en
smula upputsadt för tillfället, påklädt som för en främmande.
Det var icke hennes. Det skrek när hon tog det. Hon
höll ut ett år; så fick hon barnet med sig, och en
oktobermorgon steg hon af vid den lilla hemstationen i regnet
och leran. Hon begrep inte hur alltsammans gått till.
Det var inte för att få se Karl Leo, och ännu mindre
hade hon att säga sina föräldrar. Hon längtade till
ingenting och ändå till allt i klump — till luften och marken,
till röken från tegelbruket, där fadern ännu slet, till
kreaturen, hölukten, sjön. Det var en mycket oredig längtan,
men lika befallande för det. Den hade något af det sjuka
djurets begär att söka upp sin håla.
Blodet drog.
Och när allt kom omkring längtade hon mindre för
egen räkning än för barnets. Det skulle liksom säkrare
bli hennes härnere.
Allmogen har icke många ord, och hon blef mottagen
utan större öfverraskning men också utan någon ovilja.
Att hon råkat i olycka visste man, men det var alltför
vanligt för att ge anledning till särskilda utläggningar, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
