Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blodet. Novell af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när hon teg med faderns namn så var det hennes sak.
Det som skett kunde i alla fall inte ändras. En och annan
som mindes henne från det senaste besöket och jämförde
då med nu kände väl en hemlig glädje öfver att hennes
spotskhet var knäckt och hennes händer icke längre så
herr-skapshvita — men det var också allt. Hon gjorde intet väsen
af sig. Hon teg och gick ur vägen, och så fick hon vara.
En plats som mjölkerska stod alltid till hands; det
blef aftaladt med rättaren, någon förvaltare fanns inte mera.
Karl Leo själf var bortrest, i affärer. Och en morgon vid
femtiden satt hon åter i ladugården, där hennes barndom
haft sitt tillhåll, och i halmen mellan mjölkbunkarna kröp
hennes barn som hon själf krupit en gång. Bull med de
förgyllda hornen kvarlefde visserligen endast som en
tradition och ett namn i stamböckerna, men efterträdaren såg
minst lika högadlig ut. Och kalfvarna råmade och kattorna
jamade och mjölken sjöng mot stäfvan och kärleken lefde
i höet, alldeles som förr.
Det mesta var sig likt; tiden hade inte gått härnere.
En dag när hon kom in i stallet upptäckte hon i
fönsternischerna de inmurade tegelstenarna med aftrycken af de
grefliga barnens fötter. »Karl Leo» stod det under en
liten bred och kraftig fot. Och så ett årtal. Hastigt
böjde hon sig ner och kysste stenen, hon kunde icke
förklara hur det kom sig. Och en snyftning skakade henne
som en lång frossbrytning.
Men hon hade inte gått omkring på gården i många
veckor innan hon märkte att ändå inte allt var det gamla.
7. — Svea. 1908.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
