Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blodet. Novell af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon hörde Karl Leos namn nämnas, och det drog med
sig onda ord och onda ögon och näfvar som knötos. Han
var icke älskad, det var lätt att förstå. Själf kunde hon
inte välsigna det namnet, men hata det gick ännu mindre.
Det brann i bröstet. Det kändes som hjärtat ville springa
i två hälfter, som blodet delade sig och den ena strömmen
sjöng om en gammal lycka och den andra om allt som
kom efter. Hon slets mellan sitt dubbla jag. Hon kunde
inte glömma ett stort blondt hufvud med stirrande blick,
som hon hållit gömdt vid sitt bröst, och hon kunde lika
litet glömma hvem hon nu var och hvem han var.
Kär-leksminnet stred med stamkänslan, med blodsarfvet.
Hon blef kall och brännhet på en gång, när hon hörde
hans namn. Per i Anderstorp stod och talade med en af
stallfolket om honom.
— Den djäfveln, sade Per.
Det tog strax tag i bröstet på henne. Hon blef
stående med händerna på höften.
— Tig, Per, skrek hon. Och hon tilläde lugnare:
jag tänker hvar har sitt, jag.
Emellertid växte knotet mot den frånvarande, och nu
hviskade det inte längre. Det flög rundt i stugorna vid
kaffet och brännvinet. Lova fick svälja det med maten —
när det nu fanns någon mat att få. Ty det började knipa
med det också. Nödåret var där, och man slogs om
potatisbitarna. Vid sädesboden gick vakt natt och dag, och
ändå stals det. Ransonerna knappades in; rättaren och
upp-syningsmannen vid tegelbruket förmådde ingenting göra för
folket. Godsherrn hade sagt nej, och nu var han icke hemma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
