Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blodet. Novell af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lova kände förtviflan äta sig in, långsamt och
obevekligt. Hvart skulle allt ta vägen? Gud i himlen, att
det ändå blef ett slut på detta I Hon var mest rädd för att
det hade blifvit så tyst rundt omkring; svordomarna öfver
Karl Leo tycktes utsinade, och man nickade bara när man
möttes. En märkvärdig stillhet, dof och ogenomtränglig
som snöhimlen, låg öfver allting. Det var en väntan som
tryckte på bröstet. Lova fick till sist veta allt: man hade
beslutat att ta saken i egna händer, i samlad styrka, män,
kvinnor och barn, skulle man mötä inför godsherrn när
han kom, och ville han inte se och höra då . ..
Han kom en blåkall decembermorgon. Från rutans
tinfläck såg Lova släden svänga förbi med en man
ner-stoppad i en ofantlig hundskinnspäls.
Hon hade inte uppfattat ett drag, och dock sprängde
det i tinningarna som på en febersjuk.
Följande dag var en söndag, och när det ringt
började människorna krypa ur stugorna. Det var alla åldrar;
de kisade mot den hvassa snödagern och rörde sig fram
och tillbaka med tafatta, främmande rörelser, liksom utan
mål. Några makade ihop sig och skildes igen, så kom
det nya, och långsamt, steg för steg, med blickar åt sidan
och i marken, men aldrig rakt fram begynte skocken skjuta
sig själf öfver gårdsplanen och upp mot hufvudbyggnaden.
De unga karlarna gingo i spetsen, mörka som på
kyrk-gången, och gubbarna och kvinnfolket kommo efter.
Barnen hade stela ögon, som voro runda af hunger och
nyfikenhet i de blåfrusna ansiktena; de minsta gnydde svagt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
