Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blodet. Novell af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Annars var allt tyst, utom knarret i snön.
Det gick några minuter.
Ändtligen stod Karl Leo på trappan. Han kom ut
barhufvad, klädd i en gammal officersdolma med afslitna
snören. På fotterna hade han smorlädersstöflar och i
vänstra handen en snugga, som rök mellan fingrarna. Lova
stod längst bak, med barnet på armen. Solen lågt rakt
i ansiktet på honom, så att hon kunde se hvar skrynkla.
Han hade blifvit gammal. Han var alldeles skallig i
hjässan, och med hårbuskarna öfver öronen liknade han Karl
XII på ett tidningsurklipp som satt i stallet. Den tjocka
underläppen sköt ut; ögonen voro två långa springor.
Och detta var två års verkl Hon älskade honom
inte längre, men hon önskade att hon kunnat gråta.
Ännu var det stilla i den soltindande luften; ingen
ville börja. Karl Leo väntade, och en rökboll for ur hans
mun som ett skott. Han såg på skaran nedanför. Den
stod och skrubbade sig som sammanföst boskap, villrådig,
intrasslad i sig själf, utan något som minde om hot och
kraf. Han var herren. Och öfverläppen drog upp sig till
ett flyktigt leende, som blottade de tobaksgula tänderna.
Lova såg det och kände hur hon hvitnade. Inför
detta leende flöt allt hennes blod samman till hjärtat i en
enda stor ström. Hon fick tillbaka sin kraft. Hon var
inte längre en delad människa. Och hon visste hvart hon
hörde. Det var inte till honom, han var fienden, det var
till skocken omkring henne som inte lärt sig att tala ännu,
därför att den inte lärt sig begära utan så länge den lef-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
