Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Min barndom i allmänhet betraktad. Början af skolpojkåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egenskapen att kunna i egentligaste mening »rätta munnen
efter matsäcken», såsom ordspråket säger. Jag kan nästan
säga, att behofvet utaf mat och dryck är för mig hvarje gång
jemt så stort, som jag vill, att det skall vara. Jag gör en
stor skilnad mellan en förnuftig »gastronomi» och den glupska
»gourmandisen». Jag har två aptiter, en stor och en liten.
Det, som jag säger om min goda helsa, behöfver en förklaring,
som lyder så, att jag visst icke har varit otillgänglig
för sjukdomar, men hvarje sjukdom, som angripit mig, har
alltid framträdt i sin lindrigaste form. Jag kan icke säga,
såsom man någon gång hör yttras af friska och starka personer,
att de aldrig varit sjuka. Jag har varit sjuk flere gånger,
men jag har aldrig varit illa sjuk. Jag hade, såsom
barn, kikhostan, jag hade messlingen två gånger, hvilket lärer
vara ovanligt, första gången såsom litet barn, andra gången,
när jag var tolf år gammal. Jag hade frossan vid femton års
ålder, en lindrig nervfeber, när jag hade fylt mitt adertonde
år, ett lindrigt bröstlidande, när jag befann mig på tjugufemte
lefnadsåret, blodstockningar åt hjernan, när jag var inne på
trettiotalet, och vid samma tid en lindrig gastrisk feber. Från
mitt femtionde år har jag erfarit en, tid efter annan, särdeles
under sommartiden återkommande ansats till sockersjuka.
Men allt detta har hvart och ett i sitt slag varit ganska
lindrigt. Och då jag vid några och sextio års ålder erfor ett
par anfall af stranguri och en s. k. blåskatarr, som var temligen
envis – han räckte från februari månad till november
– hade sjukdomen dock ingen makt att försvaga kroppskrafterna.
Blåskatarren var besvärlig, till och med plågsam,
men när dagarne kommo efter genompinade nätter, befann
jag mig så kraftfull till kropp och själ, att jag var fullkomligt
oförhindrad att sköta mina dagliga göromål. Ett anlag till
hemorroider har jag, hvilket är både fäderne- och mödernearf,
men detta har aldrig gjort sig kändt på något smärtsamt sätt,
så framt icke strangurin möjligen var af hemorroidaliskt ursprung.
Ett visst anlag för hypokondri – ett fädernearf – har
jag erfarit, men lindrigt och ej utan bestämd anledning
af icke kroppslig art. Korteligen sagdt, det förefaller mig,
såsom funnes i min kroppsliga natur en mycket stark förmåga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
